jennifermolin!

Kategori: tankar och åsikter

dagen då jag erkänner

Jag valde att erkänna idag, berätta vad som faktiskt händer när ingen tittar på.

 

 

 

Ni som lärt känna mig genom bloggen Ser mig nog som en ganska hälsosam person, äter bra och tränar regelbundet.

Människor som står mig närmare vet att jag inte äter så hälsosamt och bra som jag vill få det att framstå och att jag kanske borde dra ner lite på träningen, mer än så är det inte, utåt sätt...

 

 

Vad jag visar upp på sociala medier är den goda delen av att vara Jennifer Molin, jag visar när jag äter hälsosamt, har tyckt att träningen är rolig och när jag mår bra. Det jag valt bort att visa upp här, eller för någon alls för den delen, är vad jag tänker dela med mig av nu.

 

När jag åkte till sjukhuset idag så kände jag att det fick vara nog. Jag brukar åka dit med ett A4 långt försvarstal om varför jag alltid har så dåliga värden men det försvarstalet är bara en kortsiktig lösning som gör att jag skadar min kropp än mer så idag valde jag att lägga alla kort på bordet.

 

Jag har nog aldrig varit så brutalt ärlig som jag var idag och allt för att hinna bromsa i tid. Jag berättade om min oro över att utveckla bulimi. Jag har redan ett sjukt förhållande till mat (som jag tyvärr utvecklat pga att människor i min omgivning kommenterar och lägger sig i vad jag stoppar i mig = jag började smygäta så fort ingen såg) och läget som råder är följande: Jag äter som en bulimiker, men har istället för att spy upp maten valt att träna extremt mycket.

 

"Bulimia nervosa är en allvarlig form av ätstörning. Bulimi betyder "oxhunger" och syftar på det stora begäret efter mat som bulimiker upplever. Nervosa betyder nervös eller nervositet. Den som lider av sjukdomen hetsäter som minst 2 gånger i veckan och kompenserar därefter genom att antingen kräkas upp maten, använda laxermedel, ägna sig åt överdriven motion eller/och använda sig av bantningspreparat. Detta för att "göra sig av" med födan igen. Bulimi liknar anorexi med avseende på missnöjet över den egna kroppen samt en önskan att gå ned i vikt, skillnaden är hetsätningen. En bulimiker behöver inte vara underviktig utan kan se helt normal ut och det är därför svårare att upptäcka bulimi än anorexi.

Bulimi uppträder i de flesta fall hos flickor och unga kvinnor från 15-25 års ålder. Sjukdomen karakteriseras av hetsätning och ett oemotståndligt sug efter mat samtidigt som personen försöker gå ned i vikt.

En person som lider av bulimi intar stora mängder mat på kort tid (hetsätning) och varvar detta med ett kompensatoriskt beteende som till exempel bantningskurer, fasta, kräkningar, vattendrivande läkemedel och motion. Bulimi är vanligare än anorexi, en nära besläktad ätstörning som präglas av självsvält. Till skillnad mot anorexi uppträder bulimi ofta senare i livet, vanligtvis i slutet av tonåren eller i tjugoårsåldern."

Källa 

 

Ni ser bilderna på mina tonfisksallader och omeletter, men hur ofta visar jag upp de dagar jag äter på Mc donalds 3 gånger/dag eller när jag trycker i mig 400g choklad, en chipspåse, ett kakpaket samt ett 6-pack delicatobollar på 30 minuter?

 

Jag har som ni redan kunnat läsa ett extremt förakt mot ätstörningar och berättar nu för att slippa hamna djupt där nere själv. Jag tränar mer än vad min kropp klarar av och det är en tidsfråga innan jag går sönder. Min räddning har varit att kunna göra mig av med överflödiga kalorier på detta sätt, men vad händer OM jag inte kan träna? I dagsläget kan jag inte se mig själv spy upp mat frivilligt, men jag vet också att jag har en fixering vid att inte bli tjock. 

 

Vad som gör att jag inte ser mig själv som sjuk (trots att mitt beteende stämmer väldigt bra överrens med texten ovan) är att jag inte vill spy upp mat eller gå ner nämnvärt i vikt (jag tränar för att hålla vikten), mitt beteende grundar sig i mitt sockerberoende och blir jag av med det är jag inte heller intresserad av att vidta de åtgärder som nämns. Mitt förhållande till vanlig mat är inte påverkat utan det är sockret som har förstört min tillvaro, Jag vill inte träna varje dag för så roligt är det inte, men samtidigt så kan jag inte tillåta mig själv att äta 2000-4000 extra kalorier om dagen för hade jag lätt kunnat gå upp tio kilo på ett par veckor.


För att förtydliga. JAG LIDER INTE AV BULIMI MEN OROAR MIG ÖVER VAD MITT BEROENDE SKULLE KUNNA LEDA TILL OM JAG INTE STOPPAR HÄR OCH NU.

För första gången någonsin togs mina ord på allvar, tyvärr är svensk sjukvård en långsam process men nu ser det ut som om jag ändå skall få någon form av hjälp. När jag beskrev situationen så fick jag responsen "Jag har jobbat med alkolister och du fungerar precis som dem, fast ditt berusningsmedel är socker" -men heja, ÄNTLIGEN får jag erkänt i vården att socker är beroendeframkallande, ett genombrott skulle jag vilja säga då dem tidigare svarat "men det är väl bara att äta ett äpple istället..."

 

 

En av de största anledningarna till att jag inte berättat det här är att jag inte vill att människor skall se mig på ett annat sätt än den glada och positiva Jennifer som jag oftast är. Jag vill inte att detta skall definiera mig som person då jag vet att det går att arbet bort OCH JAG ÄR LYCKLIG! Det är det som gör det hela så oförståeligt, att jag i övrigt mår väldigt bra. 

 

Med detta sagt, tänk på vad ni säger till människor. Jag har utvecklat ett skadligt beroende som skulle kunna leda till något ännu värre tack vare att personer uttryckt sig som de har gjort. "du får inte äta det där, du har diabetes" "du skall väl ändå inte stoppa i dig det där.." att komentera och lägga sig i en diabetikers vardag är tydligen helt okej, så okej att denne fått äta "det där" när ingen ser på. Ni vet själva hur det är, det finns inget hellre man vill göra än det som är totalt förbjudet.

 

Detta inlägg blev långt men nu känner jag iallafall att jag fått uttrycka mig och skriva av mig lite, jag hoppas också att jag kan ha fått någon att tänka till lite extra. Ha en fin kväll, nu skall jag äta middag och sedan träna (haha, käns ju lite fel att skriva så efter allt det här, menmen) =)

 

 

 

en människa som förändrar allt

Hej.

Imorgon skall jag köra vasacykel i fyra timmar (kl.08:00) och stannar därför hemma ikväll, måste dock medge att jag nästan ställde in för att kunna följa med vännerna ut. När man sitter i sin ensamhet är det lätt att tankarna tar över och idag är det positiva tankegångar som råder, tack vare en väldigt speiell person.

 

 

Jag vill inte nämna några namn men i veckan träffade jag en människa som förändrade min självbild. Jag tycker vi som människor är väldigt dåliga på att boosta varandra, denna personen gjorde inte mycket, men det lilla som sades har förändrat sättet att se på mig själv. Att känna sig bekväm och glad med att vara den man är och veta att andra uppskattar en för precis de saker man själv tror man måste ändra på är extremt befriande. Jag är speciell, på ett bra sätt. Det finns människor som vill vara som mig och som gör allt för att ha mig i sin närhet. Så fort jag börjar tänka negativa tankar om mig själv så skall jag tänka på vad min kloka vän sa om mig, min personlighet och min karisma, TACK.

Alla borde ha någon som lyfter en, alla förtjänar att höra hur fantastiska dem är och jag har haft turen att träffa en person som gorde detta med mig, till mig, för mig. Så litet för världen, så stort för mig.

 

 

Nu skall jag tvätta ansiktet och krypa till sängs, det kommer bli en riktig urladdning imorgon. Puss och godnatt 

 

 

vad gör man?

Precis som vanligt började jag min morgon med träning, tabata klockan 06:30 för att vara exakt. Dock var det ett av de sämre passen jag genomfört på väldigt länge, kroppen orkade inte med. Jag tror att det var en kombination av för lite sömn samt utmattning, jag har ansträngt kroppen väldigt hårt den senaste tiden. Jag kommer nog vila kroppen helt från träning fram tills på söndag så att den får en chans till maximal återhämtning, att dra på sig en skada nu vore det värsta tänkbara.

Efteråt gick jag förbi ett bageri i närheten och köpte med mig färska frallor, så nu sitter jag med en stor kopp te och äter en lyxig vardagsfrukost, mums!

 

 

 

På tal om någonting annat.

När jag var på gymmet imorse tränade en tjej bredvid mig och det var så påtagligt att hon inte mådde bra, hon var så mager, utmärglad. Det var ingen tvekan om att tjejen led av en ätstörning och jag tror till och med att hon var så undernärd att tvångsomhändetagande stod runt knuten. Min fråga är, vad gör man? Hur skall jag reagera och agera när jag möter en människa som henne? skall jag bara låta det fortgå eller gör man någon uppmärksam på detta? Har gymmet hon tränar på något ansvar? Jag blir så ledsen, det gör ont i hela mig att se människor som förtör sig själva på det sättet.

Jag kan ibland känna att vissa i min närhet tror att jag strävar efter något liknande då jag tränar som jag gör, men mer fel kan dessa personer inte ha. Jag erkänner att jag vill vara smal, men jag skulle aldrig sträva efter en mager och utmärglad kropp. Hälsan kommer alltid först och de här personerna som lider av svåra ätstörningar skadar sig själva något extremt. Tjejer kan förlora förmågan att bli gravida, mag- och tarmfunktionen kan ge upp, du kan bli blind, drabbas av benskörhet, tandlossning, rubbad/förstörd ämnesomsättning.. Anorexi är en fruktansvärd sjukdom. Vi skall inte tala om den psykiska smärtan många av dessa individer känner, allt för att få vara så mager som möjligt.

 

Jag har haft turen att inte ha någon i min närhet som trillat in på den här livsfarliga vägen, först idag stod jag inför frågan vad gör man?

Hur hade ni reagerat? Har ni haft någon i er närhet som drabbats av anorexi och hur hanterade ni den situationen? hur mår han eller hon idag?

eller har du kanske själv personlig erfarenhet av att lida av denna hemska sjukdom? 

 

Dela gärna med er av era erfarenheter, jag tycker detta är en fråga som måste uppmärksammas än mer än vad den gör idag, att höra 8 åringar som vill börja banta är helt absurt och det är något vi ktivt måste motarbeta tillsammans 

 

bildkälla

jag vet att vikten bara är en siffra, men..

 

hej, det är fröken flodhäst som skriver. Ja det är precis vad jag känner mig som, en flodhäst.

 

Nu vet jag att vissa av er sitter och tänker "fan vad hon hetsar kring vikt" eller "orka vara så ytligt", till er - DETTA ÄR MIN BLOGG. Jag har själv skapat detta lilla place i den stora vida internet-världen och det betyder att jag bestämmer här. Jag väljer vad som skall skrivas och inte skrivas på min blogg och ni har ett fritt val att läsa det jag skriver eller ej, svårare än så är det inte. 

 

Imorse när jag vägde mig hade jag passerat det där fruktade 60kilos-sträcket, för er som inte vet det har jag en mental spärr vid 60 kg. Det är säkert ett år sedan jag vägde så här mycket sist och jag mår dåligt över det. Jag stirrar mig inte blind på siffror, hade jag vetat om att min viktuppgång var muskelmassa så hade jag inte brytt mig för fem öre men i dagsläget ser jag på min kropp (och i mitt skafferi) att dessa kilon är något helt annat. Chips, choklad och kakor bygger inte muskler, så är det bara. Så när jag satt här hemma under eftermiddagen och lyssnade på en mysig podd och åt macarons insåg jag att det var precis det där som gör att all effort jag lägger ner på träningen är förjäves.

Motvilligt (men bestämt) åkte träningskläderna på och jag for omotiverad till gymmet. 19:00 stog jag redo på bandet för ett cardiopass. Ännu en gång inser jag hur farlig soffan är för när jag låg där var det extremt svårt att ta sig till gymmet, men väl på NW fick jag kört intervllpasset från helvetet. Att ta sig till gymmet är den stora ansträngningen, sedan kommer träningen oftast av sig själv.

3 km löpning och sedan 45 minuter intervallträning. Jag la upp det med fokus på hög puls samt aktiv återhämtning (1 minut max, 2 minuter PW). När jag maxade pressade jag pulsen mot 200 slag/minut för att sedan låta den sjunka till ca 155 innan jag pressade upp den igen. Grym och effektiv träning, jag tror inte det är så många som förstår hur bra pulsträning är.

 

På tal om just pulsträning och maxpuls ser ni här att det är fruktansvärt individuellt. Hade jag följt någon av de vanliga "standardberäkningarna" dvs, 220 - ålder eller 206-(0.7*ålder) skall min maxpuls ligga mellan 190 och 198. Dessutom är maxpulsen inget du når under ett vanligt träningspass utan du måste anstränga dig på en helt annan nivå för att nå dit. Att jag kan intervallträna på 200 innebär med andra ord att jag ligger utanför standardramen och måste anpassa min träning efter mina egna förutsättningar. Många missar detta och tror att dem anstränger sig mer/mindre än vad dem faktiskt gör just för att man inte individanpassar sin träning.

 

Jag gjorde mig iordning för kvällen på gymmet så nu skall jag bara krypa ner i min underbara säng, sov gott på er!  

 

det hjälper mig

Ni som följde mig innan jag bytte blogg vet vilka problem jag hade med min dygnsrytm, jag somnade aldrig på nätterna. De senaste veckorna har varit annorlunda, jag är så tacksam över att vakna utvilad efter en god natts sömn. Till vardags ringer min klocka aldrig senare än 06 och då kliver jag upp och tränar. Att träna har bivit min livlina, är jag trött och sliten hjälper det att jag rör på mig och energin jag får räcker verkligen hela dagen. Det blir extremt tydligt om jag tillexempel har en föreläsning på morgonen, medan mina kurskamrater sitter och jäspar och klunkar kaffe är jag fullt upptagen med att räkna eller anteckna, jag är redan igång.

Behöver ni tips/pepping eller motivation är det bara att kommentera/maila! 

 

matematik går faktisk att göra intressant (OBS, jag skojar inte!)

nuvärden, annuiteter och beslutsteori i all ära men nu stänger jag av där uppe för idag. 

 

Jag var duktig på matte tills jag började gymnasiet, där tappade jag intresset. Det hade ingenting med min mattelärare att göra utan om själva upplägget. Jag gick natur och läste till matte E vilket innebar att matematik stod på schemat ungefär fyra dagar i veckan, vi plöjde kapitel efter kapitel, dag efter dag.. Det var svarta siffror på vitt papper som inte betydde något. Mitt intresse kom tillbaka efter gymnasiet när jag började läsa ekonomi, plötsligt betydde de där siffrorna faktiskt något. Jag kom inte fram till ett svar som skulle överrensstämma med facit och sedan räkna nästa tal, utan nu hade mitt svar betydelse. Jag hade räknat fram en kalkylränta och kunde bygga upp en avbetalningsplan.. Jag kunde räkna ut efterfrågekurvor för att se ett företag vinstmaximera. VARFÖR kan inte matematikundervisningen i gymnasiet gå till på liknande sätt? VARFÖR gör man det inte intressant? KOPPLA undervisningen till verkligheten. Jag tror så många fler elever hade klarat av matten om man fick se hur den bygger upp samhället.

 

Jaja, jag skall ta mig ett snack med Jan Björklund någon dag ;-) Nu skall jag iväg och köra lite cardioträning innan läggdags, kroppen och knoppen skall få likvärdigt med stimulans.

 

 

när ens främsta egenskap blir det största hindret

Jag har en egenskap som har hjälpt mig extremt många gånger och gett mig möjligheter jag aldrig trodde att jag skulle få, min envishet. Jag är en allt eller inget-människa, antingen så vinner man eller så förlorar man. Du är aldrig näst bäst, du är den minst dåliga. Man kan inte "nästan" klara något, antingen så gick du i mål eller så gjorde du inte det, fick du bryta fem meter innan mållinjen GICK DU INTE I MÅL. Fick du ett poäng ifrån G på provet SÅ FICK DU INTE G. förstår ni hur jag tänker? "jag är NÄSTAN framme" -nej, antingen så ÄR du framme eller så är du INTE framme. 

 

 

Dock har detta satt riktiga käppar i hjulet för mig när jag försöker komma i form. Träningen är inga problem alls, jag går till gymmet och kör mitt rejs vareviga dag utan att klaga, gnälla eller protestera men när det kommer till kosten är det en annan femma. Eftersom jag just har ett ALLT ELLER INGET-TÄNK så kan ett kex, ett glas dricka eller en chokladbit till fikat förstöra hela min dag, jag ger upp direkt. "Nu har jag redan ätit en kaka så då kan jag lika gärna äta hela paketet". Genom att ha smakat på den första kakan har jag gjort mig själv till förlorare, och vinner du inte så spelar det ingen roll hur stort man förlorar, MAN ÄR EN FÖRLORARE VILKET SOM. Vetskapen om att jag hade nått mitt mål för länge sedan om jag bara hade kunnat kontrollera min kost och inte vräka i mig onyttigheter vareviga dag är så frustrerande och psykiskt påfrestande, det som är det absolut jobbigaste är ju det faktum att det endast är JAG som motarbetar MIG SJÄLV. Det finns ingen annan jag kan skylla på, det är jag som placerar ut hinder på min egen väg.